För mindre än ett år sedan vann the Democratic Party of Japan (DPJ) en jordskredsseger i andrakammarvalet, och den nya regeringen fick ett opinionsmässigt stöd av 75 procent av de japanska väljarna. När premiärminister Yukio Hatoyama tillsammans med partisekreterare Ichiro Ozawa i början av juni månad lämnade ledarskapet för både regeringen och DPJ hade väljarnas förtroende för den sittande regeringen sjunkit till under 20 procent.
Avgångarna var logiska med tanke på det överhusval som var planerat till den 11 juli och i vilket DPJ hoppades på en framgång som skulle ge partiet egen majoritet i bägge kamrarna.
I vanlig ordning vid en japansk regeringsombildning har väljarnas opinionsmässiga belöning inte uteblivit. En vecka efter tillträdet av den nya regeringen under ledning av ”gräsrotspolitikern” och finansministern i Hatoyama-regeringen, Naoto Kan, var förtroendesiffran i tidningarnas opinionsundersökningar uppe i över 60 procent. Detta när det bara är en månad kvar till det viktiga överhusvalet.
Väljarnas missnöje med DPJ-regeringen under Hatoyama tycks bero på en rad olika faktorer, till exempel en allmän hållningslöshet och velighet när det gäller det politiska ledarskapet, för mycket prat och för lite verkstad samt bristande tilltro till regeringens vilja och förmåga att ta itu med landets stora ekonomiska problem på kort och, inte minst, på lite längre sikt.
Det är emellertid främst två mycket konkreta händelser som uppenbarligen fått bägaren att rinna över. Den ena är Hatoyamas tafflighet och velande när det gäller försöket att infria det uppblåsta vallöftet om att lokalisera om (eller t.o.m. bort) de amerikanska trupperna på Okinawa, något som slutade med att 2006 års avtal med USA med viss modifiering står fast. Den andra handlar om partisekreterare Ozawas maktutövande, inte minst hans inblandning i en pengaskandal som handlar om politiska donationer.
I det första fallet har den nya regeringen inte något stort handlingsutrymme för nya initiativ. När det gäller utrikespolitiken sade Kan i sin policyförklaring i parlamentet i fredags att den kommer att präglas av realism, inte ideologi, att alliansen Japan-USA kommer att fortsatt vara axeln i den japanska utrikespolitiken och att han när det gäller Futenma-basen kommer att stå för den uppgörelse som förra månaden träffades mellan USA och Japan.
Kan har dock antytt att vad den nya regeringen kan göra är att försöka lätta på Okinawa-bornas bördor till följd av de amerikanska baserna.
När det däremot gäller den förre partisekreteraren och stöttepelaren Ozawas roll i DPJ:s snabba utförsåkning i opinionen kan man nog utan överdrift säga att en Ozawa-distans satt sin prägel på den nya administrationens sammansättning, på dess arbetsformer och på stora delar av den politiska inriktning man hittills gett uttryck för.
Det är symptomatiskt att de allra flesta bedömningar av premiärministerbytet har handlat om Kans, och den nya regeringens, möjligheter att göra sig fri från Ozawas inflytande i partiet. Den förre premiärministern Hatoyama, som ju dock är den som Kan efterträder, nämns nästan inte alls i kommentarerna.
Att i så stor utsträckning som möjligt distansera sig från Ozawa är naturligtvis en poäng från opinionsmässig synpunkt – och sådana behövs förvisso om förstakammarvalet i juli skall gå DPJ:s väg – men det har också inom partiet funnits ett på sina håll ganska stort missnöje med Ozawas strategier både vad gäller maktutövning och politiska sakfrågor.
Vad beträffar regeringens sammansättning kan man visserligen konstatera att premiärminister Kan behåller en hel del av ministerskaran från Hatoyama-administrationen, men bland de kvarvarande ministrarna finns sådana tungviktare och Ozawa-kritiker som utrikesminister Katsuya Okada och ministern för Land, Infrastructure, Transport and Tourism, Seiji Maehara. Kan själv var bland annat finansminister i den förra regeringen, och som sådan efterträds han nu av sin tidigare senior vice finance minister Yoshihiko Noda, som också är kritiskt inställd till Ozawas politiska idéer.
Till partisekreterare har Kan utsett Yukio Edano, som var ”vitaliseringsminister” i den förra regeringen. Som sådan har han spelat en viktig roll i the Government Revitalization Unit som skall granska budgetäskanden från olika departement och organisationer. Edano, som arbetat länge tillsammans med Kan, är en stark kritiker av sin föregångare vars politiska stil han anser kunna väcka misstankar om en politik för gynnande av olika särintressen (pork-barrel spending).
Till den viktiga posten som chefskabinettssekreterare (regeringssamordnare och talesman för regeringen) har Kan utsett Yoshito Sengoku, som var ”national strategy minister” i Hatoyama-regeringen och som anses vara en politiker med stort förtroende, vältalig inom ett brett politiskt spektrum och känd för sin kritik av Ozawa.
DPJ har tidigare haft en policykommitté som fungerat som forum för policydiskussioner bland partigängare och parlamentsledamöter. Med motiveringen att han ville undvika ”dubbelt beslutsfattande” (av regeringen och av partiet) i policyfrågor avskaffade Ozawa detta forum, något som anses ha stängt ute många parlamentsledamöter från partiarbetet och i stället koncentrerat makten till Ozawa.
Regeringen Kan har återinrättat policykommittén, och till dess ordförande har han utsett Koichiro Genba, som är ordförande i underhusets Committee on Financial Affairs. Genba är Ozawa-kritiker, han har arbetat med partiets valmanifest och han är den i partiet som först började kräva att policykommittén skulle återupprättas.
Ja, det finns gott om konkreta administrativa och organisatoriska exempel på nyordning under den nye partiordföranden och premiärministern. När det gäller det politiska innehållet blir deklarationerna av naturliga skäl något vagare. Man kan dock göra observationen, vilket Yomiuri Shimbun gör i en ledare den 12 juni, att Naoto Kan gav prov på en ”realistisk, jordnära inställning i sitt första policytal i parlamentet – till skillnad från sin företrädare Yukio Hatoyama, vars ord var fyllda av filosofiska idéer som slutade i ingenting”.
Det som främst skiljer regeringen Kan från regeringen Hatoyama är att den förra vågar säga att man inte kan föra konjunkturpolitik och/eller social reformpolitik utan att bry sig om hur åtgärderna skall finansieras.
I sitt policytal i parlamentet lanserade Kan idén att det behövs ett forum över partigränserna för att diskutera hur de japanska statsfinanserna skall kunna förbättras, en idé som återfinns i valplattformen för sommarens överhusval. Ja, att en överenskommelse över partigränserna i den frågan är en nödvändighet torde inses av alla som upplevt vilket skattemotstånd de japanska väljarna kan mobilisera. Det var ju också under stor vånda som konsumtionsskatten på sin tid över huvud taget kunde införas.
Och ”alla” inser att en höjning av konsumtionsskatten är nödvändig om det skall kunna ske en sanering av de japanska statsfinanserna. Hatoyama/Ozawa ville helst tala tyst om sådana tråkiga saker inför förra höstens andrakammarval, och man lovade att det inte skulle införas någon sådan skattehöjning före 2013. Man kan kanske inte påstå att den nye premiärministern tjatar om nödvändigheten av en skattehöjning, men ordvalen i både policytal och valplattform visar åtminstone att man inser frågans vikt.
För att uppnå de tre målen ”en stark ekonomi”, ”starka finanser” och ”stark social välfärd” har Kan talat mycket om något som han kallar ”den tredje vägen för ekonomisk tillväxt”. Enligt honom skulle den första vägen bestå av en politik med satsningar på offentliga investeringar (det vill säga den gamla ”pork-barrel”-politiken) och den andra vägen en politik med inriktning på utbudssidan (det vill säga reformpolitik à la Koizumi).
Kans ”tredje väg” skulle innebära ökade satsningar på det sociala välfärdsprogrammet med intäkter som tas in från skattehöjningar, något som skulle kunna stimulera den ekonomiska tillväxten bland annat via ökad framtidstro hos allmänheten och därmed också ökad konsumtion.
Det återstår att se vad Kans ”tredje väg” innebär i praktiken.
Ingen vet hur länge de goda opinionssiffrorna för regeringen Kan och DPJ varar. En smekmånad kanske inte blir mer än just en månad. Så för att på bästa kunna ta tillvara den plötsliga kärleksförklaringen från väljarna har man inom regeringspartiet beslutat att det instundande valet till första kammaren skall hållas så snart som möjligt, vilket är den 11 juli som tidigare planerats.
För denna brådska har Kan fått betala ett pris form av ett ministeravhopp. Det är ministern för ”Financial services”, Shizuka Kamei som lämnar regeringen. Han representerar DPJ:s koalitionspartner Kokumin Shinto (People´s New Party) och anledningen till at han lämnar är att brådskan med förstakammarvalet gör det omöjligt att under innevarande parlamentssession fatta beslut i Kameis stora fråga, nämligen en nedtrappning av postprivatiseringen. Ett sådant beslut hade krävt en förlängning av den nuvarande sessionen, något som skulle kunna leda till ett uppskjutande av valet.
Skadan för regeringen Kan av avhoppet är emellertid begränsad. Inom Kokumin Shinto är man medveten om att det är med DPJ-regering man under alla förhållanden har störst chans att få igenom sina krav på begränsningar när det gäller postprivatiseringen, varför man trots Kameis avhopp står fast vid koalitionen.
(SJF, 2010-06-14)