Den politiska makten i Japan är inte ödesbestämd
”Vi måste ha modet att rita om historien. Varför skulle vi inte i Japan kunna uppnå detsamma som man gjorde i USA? Detta är det första valet i Japan i vilket det är möjligt att förändra administrationen.”
Så ungefär formulerade sig Japans blivande premiärminister Yukio Hatoyama i ett tal i slutspurten av kampanjen inför söndagens val till det japanska underhuset.
Hatoyama är ingen Barack Obama. Japans demokratiska parti (DPJ) är inte detsamma som de amerikanska demokraterna. Förändringsretoriken gick emellertid hem lika bra hos de japanska som de amerikanska väljarna. Valet resulterade i en fördelning av underhusets 480 platser med 340 till den oppositionen (varav DPJ ensamt tog 308) och 140 till den nuvarande regeringskoalitionen (varav LDP fick nöja sig med 119).
Valresultatet innebär att DPJ får egen majoritet i underhuset, som är den viktigaste kammaren i parlamentet. Partiet har dock ingen egen majoritet i överhuset, och den egna majoriteten i underhuset är inte de två tredjedelar som krävs för att underhuset skall kunna ”köra över” beslut som fattats – eller förhalats – i överhuset.
Innebörden av den matematiken är att DPJ inte är helt oberoende när det gäller att utforma politiken. Det krävs koalitionspartners, och samtal har redan planerats in med de allierade socialdemokraterna och Kokumin Shinto (People´s New Party som består av LDP:are vilka flydde partiet i protest mot Koizumis reformpolitik). Detta kan betyda samarbets- och kompromisskrav som kan få en viss betydelse för det politiska beslutsfattandet, åtminstone när det gäller utrikespolitiken.
Många bedömare har konstaterat att valresultatet utgör en vattendelare i det japanska demokratiska systemet efter andra världskriget. Det är första gången som ett oppositionsparti har vunnit majoritet i underhuset och fått möjlighet att förändra administrationen.
Under hela efterkrigstiden har det liberaldemokratiska partiet LDP i så hög grad dominerat det politiska maktinnehavet att Japan i princip kan sägas ha varit en enpartistat. Striden om makten ägde i realiteten rum mellan olika fraktioner inom LDP. Det främsta oppositionspartiet fram till nittiotalet var det socialistiska partiet JSP vilket företrädde en ideologi som gjorde att partiet inte kunde utgöra ett seriöst alternativ till LDP.
Ett parti som så länge kunnat verka utan politisk konkurrens riskerar naturligtvis att drabbas av trötthet och en maktsjuka, karakteriserad av politisk nepotism och inkompetens, ineffektivitet, korruption och ett alldeles för stort beroende av byråkratin.
I fallet LDP har också dess politiska legitimitet undergrävts av förändringar i den politiska miljön. Således finns inte längre den grund för partiets politiska monopolställning som bestått av snabb ekonomisk tillväxt med åtföljande möjligheter för det politiska systemet att fördela tillväxtens frukter. Japan ansågs en gång vara ett land med en relativt jämn fördelning av välfärden.
Den bilden håller snabbt på att förändras – inte minst hos de japanska väljarna – i takt med en snabbt stigande andel arbetslösa och fattiga människor. Viktiga traditioner och institutioner håller på att eroderas. Den officiella arbetslösheten ligger på rekordhöga 5,7 procent men därtill kommer en enorm latent arbetslöshet i form av folk som är undersysselsatta i företagen. En tredjedel av de anställda i företagen har inte det skydd och den trygghet som en fast anställning ger.
Medan arbetslösheten i särskilt hög grad drabbar de unga i samhället, oroar sig de äldre inte utan grund för att det skakiga pensionssystemet aldrig kommer att ge dem en pension som kan ge dem ett drägligt liv.
Under ett halvt decennium, mellan 2001 och 2006, kunde LDP:s maktsjuka döljas för både omvärlden och de japanska väljarna tack vare en karismatisk partiledare, Junichiro Koizumi, som baserade sitt politiska ledarskap på ett grundläggande förtroende hos det japanska folket. Den reformpolitik han inledde fick dock inte sin uppföljning, varken politiskt eller i form av intern organisationskultur.
På mindre än tre år efterföljdes han av tre partiledare – Shinzo Abe, Yasuo Fukuda och nuvarande Taro Aso – varav ingen regerat med stöd av någon förtroendeförklaring från väljarna. Den nuvarande partiledaren har däremot i sina tal och kommentarer lyckats leverera ett antal grodor och förolämpningar som retat gallfeber på en massa människor och som renderat honom rekordlåga opinionssiffror.
Mot den här bakgrunden är det inte svårt att förstå alla de bedömare och kommentatorer som ser DPJ:s jordskredsseger främst som en missnöjesyttring mot LDP och inte som ett uttryck för entusiasm för DPJ:s valmanifest.
Det är en tolkning som dessutom får stöd av en opinionsundersökning som gjorts av Asahi Shimbun. 54 procent av cirka 60.000 svarande sade sig vara ”mycket intresserade” av valet och 57 procent svarade att de skulle rösta på DPJ. Men bara 24 procent av de svarande sade att de trodde att japansk politik skulle hamna på rätt kurs om det blev regeringsbyte. 56 procent sade att de inte förväntade sig någon större förändring i politiken oavsett vilket resultat det skulle bli i valet.
”Efter att ha besökt dussintals valområden, har jag blivit förvissad om att många väljare medvetet vill straffa LDP”, skriver en politisk journalist, Takashi Uesugi, i webbupplagan av affärstidningen Shukan Diamond.
Det är tämligen uppenbart vad det är för politisk kultur som de japanska väljarna röstat bort. Det är inte lika lätt att se vad det är de kommer att få i stället. Det finns förväntningar om förändring, men som antyds av ovan nämnda opinionsundersökning är de relativt låga. Valmanifest och –kampanjer ger emellertid en viss ledning.
I stor utsträckning sätts den politiska agendan av den ekonomiska verkligheten. Liksom i både USA, Europa och övriga Asien har man i Japan under den senaste tiden kunnat se ett antal tecken på att ”det värsta är över” när det gäller den ekonomiska nedgång som följt den så kallade globala finanskrisen. Och liksom alla vi andra måste japanerna räkna med att återhämtningen kan komma att bli både knagglig och långsam. Inte minst gäller detta det senaste ledet i konjunkturomvändningen, nämligen arbetslösheten (och därmed också köpkraft och konsumtionsbenägenhet). Som tidigare antytts finns i Japan en stor latent arbetslöshet.
Det är varken Taro Aso eller Yukio Hatoyama som bestämmer de amerikanska, europeiska eller kinesiska konsumenternas köpvilja och preferenser. Så för de djupaste drivkrafterna i den ekonomiska återhämtningen spelar det japanska valresultatet kanske inte så stor roll. Det finns däremot en viss skillnad mellan de politiska blocken när det gäller synen på den ekonomiska politiken.
Med en grov förenkling skulle man kunna säga att LDP:s ”paketpolitik” som i stor utsträckning inriktades på att förbättra förutsättningarna för företagsamheten kommer att ersättas med en politik som i högre grad riktas mot de enskilda hushållen. Stommen i DPJ:s presenterade stimulanspolitik utgörs av ett barnbidrag på 26.000 yen per barn och månad. Dessutom har man förslag på avgiftsfrihet till expressvägar, fri skolgång, utökad arbetsmarknadspolitik, subventioner till lantbruket, högre minimilöner och dessutom vissa skattesänkningar.
Räkningen för allt detta har beräknats till 16,8 biljoner yen. I finansieringsdebatten har bland annat angetts att kostnaden måste slås ut på flera år och att man i kommande budgetarbete skall kunna skära bort en lång rad onödiga projekt och utgifter som härrör från den förra regeringens politik.
Det här är löften som mötts av stor skepsis. Många bedömare har påpekat att med Japans statsskuld, som uppgår till väl 170 procent av BNP och som nästa år beräknas vara cirka 200 procent av BNP, måste det, åtminstone i det lite längre perspektivet, vara en sanering av statsfinanserna som krävs, inte ökade budgetunderskott. Löftespolitiken från DPJ blir i mångas ögon ännu mer ihålig med tanke på att partiet i ännu högre grad än LDP uttryckt motstånd mot en kommande höjning av konsumtionsskatten.
DPJ har i valkampanjen gjort en stor sak av sitt mål att krossa byråkraternas makt och dominans i den politiska beslutsprocessen. Likaså att bryta den traditionella makttriangeln av politiker, byråkrater och näringsliv som många anser ha varit en grund för LDP-politiken.
Avbyråkratiseringen skall ske bland annat med hjälp av en politisk överrock på byråkratin bestående av 100 parlamentsledamöter som utses för att övervaka ministerier och myndigheter. Det skall bildas regeringskommittéer med ansvar för olika områden och det skall etableras en ”national strategy bureau” som under ledning av premiärministern skall utforma en nationell ”vision” och budgetriktlinjer.
I den här delen kan väl sägas att DPJ:s vallöften har mötts med en viss välvilja. De flesta tycker väl att det är bra med en politik som i högre grad styrs av någon slags folkvilja och i mindre grad av etablissemanget. Många bedömare har dock påpekat att byråkratin inte bara består av maktanspråk utan också, och framför allt, av kunskap och politisk erfarenhet. Att krossa byråkratmakten och samtidigt ta tillvara dess kunskaper torde, det vågar man nog säga, vara ett sisyfosarbete.
Som oppositionsledare var Hatoyama ofta kritisk till vad ansåg vara Tokyos underdåniga position i förhållande till Washington. Han drev linjen att Japan måste distansera sig från den amerikanska utrikespolitiken och inta en mer självständig hållning. Han kritiserade ofta den USA-vänliga LDP-regeringen för att Japan tog del i den serviceverksamhet i Indiska oceanen som syftade till att stödja amerikanska trupper i Afghanistan och han ifrågasatte rollen för de amerikanska trupperna i Japan.
Mot denna bakgrund har det setts som osäkert vilken utrikespolitik Japan tänker föra med DPJ vid makten. Kommentarerna efter valet har emellertid gått ut på att Hatoyama som regeringschef kommer att tona ner sin kritik mot USA-vänligheten. Man pekar på att partiet redan börjat inta en pragmatisk hållning till de marina självförsvarsstyrkornas uppdrag i Indiska oceanen, och den allmänna bedömningen tycks vara att det inte blir någon större förändring när det gäller den japanska utrikespolitiken.
Det är kanske som Richard Armitage, deputy secretary of state under George W. Bush och ivrig förespråkare av den amerikansk-japanska alliansen, underströk vid ett seminarium härförleden, nämligen att kampanjretorik och verklig politik är två helt olika saker.
Ja, det är på det här stadiet inte så lätt att bedöma om det historiska maktskiftet i Japan kommer att innebära några verkliga förändringar i viktiga politiska frågor, i den politiska kulturen och i de politiska strukturerna. En sak kan emellertid redan nu konstateras: valresultatet betyder att de japanska väljarna har fått klart för sig att den politiska makten inte är ödesbestämd. Bara det borde kunna innebära en vitalisering av det politiska livet.
